Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua
Vem är jag och varför blev jag intresserad av hälsa
Jag växte upp i en mycket aktiv familj där träning och friluftsliv var en självklar del av vardagen. Vi tillbringade mycket tid i skogen. Min mamma var sjukgymnast och hade en orubblig övertygelse om att frisk luft och motion var lösningen på allt. Ett liv utan träning fanns inte i min värld. När jag var 26 år råkade jag ut för en allvarlig bilolycka på väg hem från jobbet. Den första ryggoperationen gjordes kort därefter, och tre år senare genomgick jag min första steloperation. På den tiden innebar en steloperation i ländryggen åtta månaders sängliggande. Jag fick höra att jag skulle vara glad – några år tidigare hade det betytt åtta månader i gipsvagga på sjukhus. Så jag låg hemma i en sjukhussäng i vardagsrummet. Tjohoo!
Samtidigt hade jag två små barn. Den äldsta var två och ett halvt år, den yngsta nio månader. Läkarna hade avrått mig från att skaffa barn eftersom graviditet skulle belasta min rygg för mycket. Jag är oändligt tacksam att jag inte lyssnade.
Den här perioden förändrade min syn på hälsa i grunden.
Föreställ dig en kropp som alltid varit stark och aktiv – som plötsligt inte ens kan gå. Jag tränade så gott jag kunde men kunde inte undvika att gå upp i vikt. I min dagbok läser jag att läkarna sagt att smärtan skulle vara borta fyra till sex veckor efter steloperationen. Fem månader senare var den fortfarande kvar. Efter fyra månaders stillaliggande fick jag börja stå upp två minuter i timmen. De minuterna – när jag bara stod och trampade – var en ren fröjd. Men den största smärtan var att inte kunna ta hand om mina barn. Min yngste var ett år. Jag kunde inte lyfta honom ur spjälsängen när han grät på nätterna. Min man arbetade nätter i vårt bageri. Att stå där i en helgjuten korsett från nacken till höften, utan att kunna lyfta eller trösta sitt barn – det var mer än jag klarade av. Jag förstod att jag aldrig skulle bli “hel” igen. Jag kände att alla hade det bättre utan mig. Jag försökte ta mitt liv. När jag vaknade och insåg att jag hade misslyckats tvingades jag ställa mig själv en avgörande fråga: Om jag ändå ska leva – hur vill jag då leva?
Det var då jag bestämde mig. Ska jag leva, då ska jag vara lycklig. Idag ser jag det som mitt bästa misslyckande. Det här var 35 år sedan. Sedan dess har jag genomgått nio ryggoperationer och besökt allt från osteopater, akupunktörer, massörer, kinesiologer och kiropraktorer – ja, you name it, I’ve tried it. Jag har till och med varit hos en israelisk/engelsk healer som hävdade att han var utsedd av Jesus för att heala världen.
Smärtan försvann inte. Jag lever fortfarande med kronisk värk i rygg och ben.
Men med envishet har jag lyckats hitta sätt att förhålla mig till den. Ett sätt att få livet att fungera – och att vara lycklig ändå. Jag har suttit i rullstol med en överläkare som klappat mig på huvudet och sagt, -lilla gumman, du måste bara acceptera att du är rullstolsburen. Det gjorde jag inte. Tack vare min envisa mamma, sjukgymnasten, så togs nya läkare in som gjorde nya bedömningar som gjorde att all den metall jag då hade i ryggen togs bort, och jag kunde gå igen. Det gjorde att jag kunde rehabilitera mig tillbaka och komma igång med arbetsliv och familj igen.
Större delen av mitt liv har jag arbetat som egen företagare vilket har gjort att jag har kunnat arbeta när jag klarat av det och kunnat ta det lugnare i perioder. Varför berättar jag det här? Jo, för att jag är övertygad om att det finns andra i liknande situationer som förhoppningsvis kan bli inspirerade av den resa jag gjort och det lyckliga liv jag haft trots allt jag har gått igenom.
